Prästen vars mor var en häxa…

Av Jan Lindroth

Elisabet Målares föddes 1614 i Säbrå, Västernorrlands län. Fadern var bonde och det gick rykten om att modern var trollkunnig, något som skulle bidra till de ödesdigra händelser som drabbade Elisabet när trolldomskommissionen kom till Härnösand 60 år senare...

Elisabet var en av de kvinnor som avrättades och brändes på bål under de blodiga häxprocesserna i Ångermanland. Mina barn härstammar från henne genom en mycket stark kvinnolinje (mm mm mm mm ff fm). De tre männen som bryter kvinnolinjen var präster och påverkades på olika sätt av häxjakten under slutet av 1600-talet. Mer om dessa personer finns bl.a. att läsa i Jan Guillous bok ”Häxornas försvarare” (2002).

* * * * * *

Elisabet Målares 1614 – 1674

(Ana ur Ingela Lindroths anor.)

Avrättningen och bränningen av Elisabet den 18 november 1674 kom att bli inledningen på de blodiga häxprocesserna i Ångermanland. En central person var nämligen Elisabets äldste son, tillika präst i Ytterlännäs socken, Laurentius Christophori Hornæus. Han torde ha känt en stor skam när modern dömdes, erkände och därefter avrättades för trolldom. När han fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker att spåra upp alla häxor i pastoratet, gjorde han det med stor nitiskhet. Drygt ett halvår efter moderns avrättning, den första juni 1675, tändes bålet på berget mellan Torsåker och Dal, ett berg som än idag kallas Häxberget. Ungefär en femtedel av kvinnorna i pastoratet halshöggs och brändes den dagen. Detta är det största antal personer som dömts och avrättats för trolldom i Sverige.

Elisabet föddes 1614 i Säbrå. Hennes tillkommande make Christopher Larsson var målare och hade av kungen fått befallning att flytta till den nya staden Härnösand för att arbeta som hantverkare. Tillsammans fick de två söner; Lars född 1645 och Petrus född 1646. Båda sönerna studerade till präst vid Uppsala universitet. Lars prästvigdes 1672 och fick något år senare tjänsten som kaplan i Ytterlännäs. Som brukligt var på den tiden bytte han sitt namn Lars Christophersson mot det mer latinskt klingande Laurentius Christophori Hornæus. (Namnet Hornæus tog han troligen eftersom han var född i Härnösand.)

När trolldomskommissionen kom till Härnösand 1674 var Elisabet änka. Hon var liten till växten, och eftersom hon var halt stödde hon sig på en käpp när hon gick. Många kvinnor och barn kunde inför kommissionen vittna om att Elisabet och även hennes syster Mosis Brita var trollkunniga. Systrarna nekade till alla anklagelserna och förklarade sig oskyldiga. Elisabet anförde till sitt försvar att hennes två söner hade blivit präster. Hon ansåg att om hon hade kunnat fostra dem till ett sådant ämbete, så kunde hon inte vara så ond, som hon anklagades för. Hon blev avspisad av trolldomskommissionen med förklaringen att onda människor kunde få goda barn.

Domen avlagd den 12 november 1674:

Såsom hustru Elisabeth Christoffer Larsson Målares med kraftiga skäl är övertygad fallet från sin skapare, däremot har hon med den lede djävulen sig förbundet och beblandat. Till honom har hon fört åtta och tjugo stycken barn, stora och små, vilka hon till hans tjänst och dyrkan tillika med sig haver velat bedraga och förföra, ity hon dem i Blåkulla lärt de förskräckliga förbannelsebönerna. Tagit blod av dem, den Onde till tjänst, och för det de sig bekänt, slagit.

Densamme är kommen av en sådan moder som för Trolldom beryktad varit, hon själv ock samma rykte över sig samkat med trollsmör, uppå vilket hon, sedan det hos annat folk förbränt var, spottat och med sig bortburit haver, och ehuruväl hon icke till bekännelse härutinnan kan bringas, erkänner likväl Rätten av de många omständigheter som in actis därom finnes henne skyldig, och slutligen dömer henne, både efter Guds och världslig rätt skola halshuggas och på bålet brännas.

På avrättningsdagen i Härnösand, den 18 november 1674, föll Elisabet till föga, och förklarade sig skyldig till trolldom, tillsammans med två andra kvinnor. I och med erkännandet fick de av prästerna syndernas förlåtelse och nattvard, innan deras huvuden föll för bödelns svärd. Kropparna brändes därefter på ett bål uppe på Brännan i Härnösand, där Statens skola för vuxna nu ligger. (I och med erkännandet fick hon syndernas förlåtelse av prästen. Hon försökte även rädda systerns själ genom att förklara henne skyldig, men Mosis Britta vägrade, och avrättades utan syndaförlåtelse. Ytterligare sex kvinnor nekade till anklagelserna in i det sista.)

Att Elisabet hade anklagats för häxeri och dessutom erkänt kom att påverka sönerna på olika sätt. Petrus som var präst i Säbrå försökte på alla vis fria de anklagade i sin församling. Den äldste sonen, Laurentius blev istället den värsta häxjägaren i Sverige. Hans nitiskhet höll till och med på att kosta hustruns liv. För att skrämma barn till bekännelse piskade han dem, stoppade ner dem i en isvak för att låtsas dränka dem eller lade dem i en bakugn för att de skulle tro att han tänkte steka dem levande. Därigenom fick han bekännelser på att deras mödrar eller systrar var häxor.

Laurentius fick också höra talas om två gossar i Nordingrå som sades äga förmåga att peka ut häxor. (De kunde se Jävulens märke i kvinnornas pannor.) Visgossarna ställde upp sig utanför kyrkan en söndag för att peka ut trollpackoma för prästen. För besväret fick de tjugo öre. Bland de kvinnor, som gick ut ur kyrkan, fanns också Laurentius hustru, Brita Rufinia. Den ene av pojkarna gick fram till henne, lyfte upp hennes luva och sa sig se tecken på att hon var en trollkärring. Brita, som var en gudfruktig kvinna, blev ursinnig och gav honom en så kraftig örfil att han stöp i backen. När han kom på benen igen frågade han vem som var så tunghänt. När det gick upp för honom att det var en prästfru, och till på köpet den stränge Laurentius maka, förklarade han att han måste ha misstagit sig. Gumman räddade därigenom sitt liv och slapp plikta för slagsmål, sabbatsbrott och störd kyrkoplikt. Misstankarna mot henne kvarstod dock och Laurentius ställde sig avvaktande till henne ända tills kommissionen frikände henne. (Efter häxprocessen i Torsåker hittades visgossarna ihjälslagna.)

Genom visgossarna, tortyr och hot fick Laurentius fram fällande bevis och bekännelser från trollpackorna, vilket ledde till att 65 kvinnor, två män och fyra pojkar halshöggs och brändes på bål i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar, den 1 juni 1675. Efter kyrkoherde Johannes Wattrangius straffpredikan (också en av Ingela Lindroths förfäder) i Torsåkers kyrka fick de dödsdömda motta nattvarden innan den tunga vandringen till berget började, där stupstockarna, bålet och bödlarna väntade. På berget fanns två bödlar i tjänst. Avrättningarna skedde nedanför bålet för att allt blod inte skulle kunna hindra det från att ta eld. Sedan den dagen kallas berget för Häxberget.

Bilderna ovan visar avrättningsplatsen på Häxberget i gränstrakterna mellan Ytterlännäs, Dals och Torsåkers socknar i Ångermanland. Till vänster en karta över kyrkorna och Häxberget.

(Överst på denna sida kan du läsa inskriptionen på minnesstenen.)

Källor:

Domstolsprotokoll.

Bucht, Gösta. (1935) ”Härnösands historia I, 1585 – 1721”.

Hans Högmans hemsida ® Hornæus och häxprocesserna i Torsåker.